Att döden dö

MarathonMia skickade mig en utmaning i början av veckan. Jag hade bett om det i ett försök att hålla motivationen uppe. Det var ingen liten grej hon skickade över, jag har skjutit det framför mig hela veckan och gruvat. Så här såg det ut:

Backintervaller:
2*15 s
2*30 s
2*45 s
Joggvila nedför varje intervall.
1 km snabbintervall på platten
2-3 minuter vila.

Detta skulle upprepas 3 gånger.
Jag körde en uppvärmning på dryga 3 km, sen satte jag igång. Första intervallerna var en piece of cake. Det var nog 45 sekundersintervallerna som var jobbigast. Underlaget var väl inte det bästa, en grusväg med lite större stenar och sand. Väldigt ojämnt men å andra sidan så ger det lite extra träning för vristerna kanske? Man får iallafall jobba på lite extra.
Dödsstöten kom iallafall efter sista 45-sekundaren. Då skulle jag alltså köra en tusing i hyfsat tempo. Drog iväg som ett skott, men ridån gick ner efter inte fullt halva sträckan. Jag hittade inte någon platt kilometer, den gick lite upp och ner och när första uppförsknixen kom så gick luften ur mig. Jag trodde jag skulle dö. Ja, inte så dramatiskt kanske men jag tänkte några mörka tankar, såg mig själv maila till coachen för att tala om att såna här tuffa utmaningar inte är för mig.
Men så tänkte jag om och istället för att vika ner mig så tänkte jag att jag helt enkelt skulle göra så gott jag kunde och se då lossnade det!
Totalt fick jag ihop dryga 12 km med uppvärmnings- och nedjogg.

I survived. Den här gången också.

Efter middagen var mannen sugen på att trampa MTB och det tycker jag ju är riktigt skojigt, så jag hängde med. Dessvärre så var det inte min dag där bland stockar och sten; först lyckades jag köra fast med framdäcket i springan mellan två spångar. Jag gjorde en ordentlig vurpa över styret och kraschade som tur var på sidan av spången. Blodvite uppstod på mitt knä och jag kan säga att jag var raskt uppe igen för att känna om knäna hade farit åt fanders så att jag inte skulle kunna springa. Men de klarade sig bra, de blev bara lite ömma.

Inte mycket för världen kanske - men dock blodvite!

När vi sedan har cyklat 12 kilometer går cykelkedjan AV! Bara så där. Som tur var hade jag ju min handyman med mig, så med hjälp av en sten knackade han ihop kedjan igen och jag kunde cykla de sista 3 kilometrarna hem!

Visst är han som en riktig MacGyver?

För att knyta ihop säcken idag så avslutade jag med Jaris styrkeutmaning.  Idag var det 50 ryggresningar på schemat. Det brände bra i ryggslutet men så kommer jag blir stark och rak i ryggen som en fura.

Slutligen; det är väl knappast någon som har missat att Kalmar Triathlon gick av stapeln idag? Jag och mannen har följt några deltagare under dagen; Järnpöjkarna och Cykling min passion och de har gjort en fantastisk insats. Sen att bloggarna är underhållande är ju ett extra stort plus!