Duathlon

Min man har köpt en racercykel. Jag har aldrig suttit på en sådan, har aldrig ens varit intresserad av landsvägscykling tidigare, trots att min mans svåger är svårt biten av den sporten och gärna pratar mycket och länge om sin cykling. Mountainbike däremot, det tycker jag är kul. Det är lite trixigt att ta sig över stock och sten så man får hålla tungan rätt i mun.
Men så idag så skulle jag få testköra mannens racer. Han tog sin mtb och jag fick låna den sprillans nya! Jag var riktigt nervös, gudskelov så skulle jag inte sitta fast i pedalerna! Sen bar det av och jag är helt fascinerad av hur lätt det gick. Cykeln svarade på minsta vink och gick som ett spjut. Må vara att den var lite för stor för mig,  jag fick lite ont i armar, nacke och rygg men det kunde jag stå ut med. Var ganska stel när jag väl klev av efter 18 km cykling. Vi höll en snittfart på 25,7 km/h vilket inte säger mig så mycket eftersom jag inte vet vad man "borde" ligga på, men jag tyckte att det gick undan. Kunde nästan höra publikens jubel när vi frenetiskt trampade genom stan.

Väl hemma så svidade jag om, tog av mig hjälm och blöjbyxa (tack å lov för den!!), på med nya tights och rev sedan av en springtur på 7,6 km. Höll en snittfart på 4,42 min/km vilket jag tycker är helt okej efter cyklingen. Löpningen gick faktiskt riktigt bra, tror att det har att göra med att det var sent på kvällen och svalt i luften. Jag tycker att det är jobbigt att springa i värme.
Nu ska det bli skönt att få sova, jag gissar att jag kommer att vara öm i ryggen av cyklingen imorgon. Konstigt egentligen, det är ju inte ryggen jag trampar med direkt...
Känns som att träningsvärken har varit en ständig följeslagare denna sommar.

Aaargh!

Coachens utmaning var sannerligen något att bita i. Jag kunde inte tänka mig att det skulle vara SÅ jobbigt.
Tog mig an passet igår och idag känner jag att jag har en rumpa. Träningsvärken var lindrig imorse, men den har arbetat upp sig ordentligt under dagen.
Passet såg liksom lite lagom jobbigt ut på pappret, styrkan var det jag gruvade mest för. I verkligheten var löpningen minst lika jobbig.
Värmde upp i 10 minuter. Därefter följde korta intervaller; 30 s, 60 s, 90 s. 30 s vila mellan de två första intervallerna och styrkepass i den tredje vilan; benböj, armhävningar, crunches.
Därefter intervaller igen; 45 s, 90 s, 120 s. 30 s vila mellan de två första, därefter styrkepass; utfall, armhävningar, omvända crunches.
Slutligen intervaller igen; 30 s, 60 s, 90 s. 30 s vila mellan de två första seten och 3*plankan i den sista vilan.
Jag var så trött efteråt. Vet inte riktigt vad jag hade för snittfart på intervallerna eftersom jag inte kunde ställa in Garmin, men jag tittade då och då och farten låg kring 3,18 min/km.
Coachen körde samma utmaning på sitt håll; 13 km uppvärmning och sedan intervallerna i uppförsbacke. Det är strongt. Jag körde mina på flack bana med ca 2 km uppvärmning... Det är inte för inte som hon är bästa coachen!

I vanlig ordning kör jag i mitt eget sällskap. Tråkigt i längden, speciellt vid intervallträning.

Trots ordentlig stretch efteråt är träningsvärken ett faktum idag...

Gårdagskvällen spenderades sedan på krogen med mycket trevligt sällskap. Svängde mina lurviga på dansgolvet - kanske det är därför jag har träningsvärk idag??
Har däremot varit seg hela dagen idag och kan konstatera att det är skönt att kroglivet inte har någon central roll i mitt liv.
Längtar tills imorgon, då blir det ett löppass och kanske lite cykel.

Dagens

Blev ingen MarathonMia-utmaning idag.
Det blev badhuset istället direkt när jag kom hem från IKEA. Kan därmed pricka av 35 minuters simning istället, vilket också är helt okej.
Men imorgon står utmaningen på min lista, jag bävar lite om jag ska vara ärlig. Det ska vara spyfart på intervallerna och så styrka på det, en riktig liten goding som kommer knäcka mig....

Terrängpass

Idag tog jag igen lite av gårdagens missade träning.
Det blev 7,5 km terränglöpning med ett styrkepass (!) efteråt. Orkade 5 varv på mitt core-program som sjukgymnasten gjort, samt några varv med hantlarna för axlar, biceps och triceps.
Terränglöpning är riktigt bra för flåset. Nackdelen är just flåset - man vet att man lever när man pustar och frustar i uppförsbackarna. Värst är det ju när jag ska springa om någon (jag har det syndromet, om någon ligger framför mig måste jag bara förbi!), dom måste bli livrädda för att de kanske måste göra hjärt- och lungräddning på mig längre fram. Det positiva för mig är att jag har musik i öronen så jag hör inte mig själv. Jag känner mig med andra ord hur otränad som helst när jag springer terräng.
Men jag är nöjd med dagens insats!

MarathonMias utmaning kommer att gå av stapeln imorgon, onsdag. Det är då hon ska köra sitt pass och jag tänkte beta av mitt i samma veva. Fast jag kommer att ladda upp med ett IKEA-besök innan, så min utmaning blir desto hårdare.

I diket

Även om motivationen har infunnit sig, så blev det tyvärr inte någon aktivitet idag. Där sprack det med andra ord. Dagen har varit fullspäckad av andra "måsten", så jag hittade aldrig någon tid till aktivitet. Eller snarare; jag tog mig inte tid till att utföra någon aktivitet.
Benen har iofs fått sig en vilodag efter helgens cykling och löpning vilket är bra, men jag gillar inte när det inte blir som jag tänkt.
Nåja, imorgon är det en ny dag och jag har fått en ny utmaning av coachen! Denna gång korta intervaller, med styrkeövningar i vilopauserna. Löpningen bör gå bra, men styrka är inte min grej - det lär bli en bra utmaning!

Summering

Om jag ska göra en kort summering av denna vecka så blir det följande: jag har hunnit med att aktivera mig en del och framför allt; jag har hittat den borttappade motivationen!
Det känns som om jag håller på att hitta tillbaka till formen så sakteliga och jag hoppas att denna känsla håller i sig. En extra skjuts fick jag i form av MarathonMias utmaning denna helg; ett pass med 4*10 min. I like utmaning!
Passet innebar 10 min uppvärming, 10 min i ca 4,50-fart, 10 min i 4,30-fart och slutligen 10 min nedjogg.

Jag och mannen for iväg till en idrottsbana i närheten och sen satte jag igång.
Kan meddela att jag kände mig lite trött i lårmusklerna efter cyklingen igår, så jag tänkte att denna utmaning blir verkligen en utmaning... Uppvärmingen gick i 5,30-fart. Kändes tungt i kroppen, drog på volymen på Spotify så jag skulle slippa höra min egen andhämtning.
Första tempoökningen, fixade den i 4,49-tempo. Tänkte att det kommer aldrig att hålla hela vägen med ytterligare en tempohöjning.
Nästa tempohöjning, grejades i 4,08-fart. 4 fucking 08-tempo!!! Jag visuliserade MarathonMia, som också skulle köra sitt 4*10-race denna helg, springandes framför mig i sina nya, snygga orange Adidas Adios-dojjor. Och jag bestämde mig för att jag INTE skulle vika ner mig. Jag vet ju att Mia kommer att klara sitt race, så då kan jag ju inte vara sämre. Så jädrars kul det var, trots att jag förmodligen tjöt som en gammal blåsbälg (vilket jag inte hörde eftersom Madonna just då pumpade på i mina öron i någon forcerad techno-mix).
Slutligen; nedjoggen. Så skönt. Och så nöjd jag är med att jag fixade passet, t o m bättre än jag trodde från början.
Sänder en stor tacksamhetens tanke till dig coachen för att du gav mig något att bita i. Tusen, tusen tack!

Idag genomförde jag och mannen en gemensam aktivitet; vi cyklade landsväg. Tyvärr med mountainbikes då ingen av oss är innehavare av någon fräck räserbike. Vi hojade totalt 5,2 mil med ett cafe'besök halvvägs.
Vi hade en ordentlig motvind när vi cyklade till fiket men tröstade oss med att det skulle vara medvind hem. Vilket det av någon outgrundlig anledning inte var, men det var iallafall lite lättare.
Tycker att det är riktigt kul att cykla, ett bra komplement till löpningen. Är nyfiken på hur mycket fortare/lättare det skulle gå med en räserhoj?

Denna helg har jag fått en utmaning av MarathonMia. Den ska genomföras senast på måndag, jag siktar på morgondagen. Återkommer med mer info imorgon!

Dagens

Dagens pass blev ett sommartips från MarathonMia; barfotalöpning.
Värmde upp 3,8 km på landsväg, sparkade sedan av mig dojjorna och sprang intervaller
på en fotbollsplan av gräs. Körde 12 varv där jag sprang snabbt på diagonalen och joggvila på kortsidan. Superhärligt! Tack för tipset Mia!

High five!

Bästa coachen ska göra ett träningsprogram och coacha mig online inför Stockholm Marathon 2012.
High five på det!!

Arma armar

Vaknade med träningsvärk i armarna. Inte värstings-värst, men det räckte till. Gick in för att väcka min dotter, vi pratade en stund och skrattade åt en dröm jag hade inatt  - och då upptäckte jag att jag även hade en rejäl träningsvärk i ryggen som kändes liksom långt inuti.
Men ont ska med ont gott bedrivas. Så efter en skön dag på stranden följdes jag och min syster till badhuset för att simma. Utan barn denna gång.
Blev 45 minuters simning. Träningsvärken kändes bättre så snart jag kommit igång, försökte stretcha ordentligt efteråt men jag känner hur den kommer krypandes, sakta, sakta. Det bjuder jag på, vi hade en riktigt trevlig badstund. Däremot kunde vi inte samspråka under simturen; min syster är ruggigt bra på att simma. Jag är kass. Ja alltså, klart jag kan simma men det går långsamt och det blir bara bröstsim. Crawla är jag inte bra på, men man blir ju bra på det man tränar så kanske någon gång i framtiden när det är lite folk i bassängen...

Full rulle

Idag har aktiviteterna avlöst varandra. Ingen löpträning dock, men vi har hunnit med en del annat:
Klev upp och käkade frukost, därefter kastade vi oss på cyklarna och trampade iväg på en långtur som till största delen bestod av skogsstigar på ett berg. Målet var att ta oss upp på toppen, barnen kämpade på riktigt bra. Vi fick ställa cyklarna vid ett tillfälle för att bestiga en knabbe där vi skulle fika. Därefter bar det iväg igen till den sista och högsta toppen. Det gick inte riktigt lika bra för barnen då, min dotter var nära gråten för att hon tyckte att det var svårt plus att det gjorde ont i baken. Det slutade med att jag fick  ta hennes cykel så hon kunde gå sista biten. Men det blev glada miner när vi kom upp på toppen och hon kunde se hela staden.

Dags för välförtjänt fika!

Uppe på toppen till slut.

Efter detta bar det av hemåt igen och det gick lite bättre utför för kidsen, det var coolt att göra sladdspår på stigarna. Tankade i oss ny energi och packade badkläderna för att fara till ett utomhusbad här i stan.
Hem igen, packade nya badkläder och gjorde en repris av måndagskvällen; simning, vattenlek och ångbastu. Så himla mysigt. Jag hann med 30 minuters simning även denna gång, ingen kioskvältare precis men ibland får man vara glad för det lilla.
Grand finale på denna dag blev det i form av en pizza. Har nu landat in här hemma för en stund sedan och det ska bli riktigt skönt att få sova. Måste ladda batterierna för ännu en skön semesterdag imorgon!

Ja, ni kanske undrar hur spaghetti-armarna känns idag? Inte så farligt faktiskt. Det är värre med benet där min man kickade mig...

Motivationen is back in town!

Idag fick jag tillbaka motivationen! Det känns så bra!! Jag är lur om att den kommer att vara med mig ett tag framöver nu. Plockade fram dessa och sen bar det iväg:

Räserdojjorna.

Körde ett intervallpass med 8*2 min och 45 s vila mellan varje. Lite blygsamt, jag vet, men jag är nöjd att jag tog mig ut. Konstaterade under passets gång att a) jag är inte en löpare som gillar att springa i värme och b) jag har fortfarande trassligt i höften. Skrapade ihop 8,7 km totalt och avslutade med en lååång stretch innan det var dags för middag.

Därefter var det dags för dagens andra(!) aktivitet (ja, jag sa ju att motivationen var tillbaka).
Min man och mina barn tränar ju-jutsu och jag hängde med dem på lite slag-och sparkträning. Barnen körde mest fri lek medans mannen agerade sparringpartner till mig så att jag fick boxa skiten ur mig. Och det gjorde jag ordentligt, fyy vilken träningsvärk spaghetti-armarna kommer att ha imorgon. Men det var så himla kul! Sen turades vi om och fastän mannen inte slog hårt så hade jag fullt sjå att hålla emot.
Därefter blev det Fight Club och vi skulle gå en match och puckla på varandra. Ja inte hårt utan det gällde att få in ett slag eller en spark och samtidigt parera för den andre. Grymt svettigt. Passet avslutades med att mannen fick in en spark i min lårmuskel så jag golvades. Eller; jag är ju lite av en drama-queen, så jag skrek ut min smärta och segnade ihop på golvet. Mannen försökte lindra genom att massera precis där sparken tog så jag ömsom skrek och skrattade. Sen var fighten över.

Fight Club:)

Visst ser jag grym ut!

Avslutade med herr sjukgymnasts core-program. Orkade bara 4 varv idag, men det känns helt okej.
Blir spännande att se hur ont det kommer att göra i kroppen imorgon.

Det bidde en tumme...

Av dagens intervaller blev det nada.
Vad blev det då, då?
Jo det blev badhuset med la familia. Jag och mannen försökte få lite "egen tid" i bassängen vilket resulterade i att jag kunde simma 30 min för mig själv innan jag fick byta av för barnpassning. Riktigt skönt, speciellt efteråt då jag upptäckte att vårat badhus inne i stan har blivit med ångbastu. Hurra, det här kan bli en återkommande aktivitet känner jag. Fast då utan kidsen, så att jag kan simma lite längre.
Däremot skaver det dåliga löpar-samvetet i bakhuvudet på mig. Aj, aj, aj....

Liten aktivitet

Har bestämt mig för att varje dag måste innehålla någon form av aktivitet under semestern. Tänker att jag kanske på så sätt kan hitta lite motivation i min träning och samtidigt bygga upp kroppen och hitta tillbaka till formen så sakteliga. Jag har 5 veckor kvar av min semester, så teoretiskt sett bör jag hitta formen någorlunda innan hösten kommer.

Idag blev det dock ingen konditionsträning, det blev benstyrka i form av jordgubbsplockning. Ja, ni vet; man måste huka sig ner på knä och upp och sträcka emellanåt. Nej, jag skojar bara. Vi plockade jordgubbar, ja. Men dagens aktivitet blev istället armstyrka, alltså träning med gamla hederliga hantlar. Kan inte så många övningar, så det blev lite axlar, triceps och biceps medans jag tittade på film med resten av familjen.  

Imorgon hoppas jag att jag tar mig i kragen och springer intervaller, men jag kan aldrig riktigt lita på att det blir som jag tänker. Men det är min tanke här och nu iallafall.

Samkväm

Min syster och hennes man har varit två veckor i Spanien. De kom hem igår och vi bestämde oss för att träffas över en bit mat hemma hos dem idag. Vi bestämde även att jag skulle packa med springkläder så att jag kunde hänga med dem runt något som de kallar "Hultet".
Vi gav oss iväg på något som jag trodde skulle bli en lagom runda (6 km) i maklig takt, speciellt med tanke på mina arma lårmuskler som värker även idag.
Min syster gillar att nöta i samma tempo (runt 5,30-fart skulle jag gissa), men kan å andra sidan hålla på hur länge som helst - speciellt i värme. Hennes man är lång och har en riktig långdistansarkropp, han liksom flyter fram och tar ett steg medans jag tar två eller kanske till och med tre...

Första kilometern gick på 5,14. Andra på 5,03 och då meddelade min syster att nej, hon kan inte hålla den här takten i 6 kilometer. Men vi knogade på och nästa kilometer avverkades på 4,53 och då sa jag till min syster att det här kunde bli hennes snabbdistanspass den här veckan. Den fjärde kilometern gick på 4,44 och den femte på 4,49. När vi kom till vägskälet för 6 km eller 8 km så har min systers man (som låg en bit framför oss) redan valt 8:an och jag säger att jag också tar den. Givetvis tar min syster också den, även om jag tror att hon hellre hade velat köra 6:an.
När jag kommer upp till den 7:e kilometern så har min syster tappat lite på mig, farten låg på 4,40.
Sen försökte jag komma ikapp min systers man och fick kämpa på, jag kunde konstatera att konditionen har försvunnit i samma takt som motivationen. Garmin tjöt och jag fick sakta ned på tempot. Den 8:e kilometern gick i 4,56-takt och de sista 700 metrarna (för jo, visst var banan längre än 8 km) gick på 4,35.
Min syster kom i mål ca 1,5 min efter mig. Jag är helimponerad av att hon tog rygg på mig och höll en så pass bra fart hela passet igenom trots att hon protesterade från början.
Hon var riktigt nöjd efteråt.
Och jo; jag är också jättenöjd. Mycket trevligt med sällskap för en gångs skull. Men mindre trevligt att kondisen har försämrats och att tjafset i höften inte vill ge med sig.

Vi avslutade med en supergod middag; lax och grönsaker i foliepaket med nypotatis och lime- och basilikamarinerade jordgubbar med glass till efterrätt.
Livet är såå skönt just nu!

Vad hände här då?

Undrar i mitt stilla sinne om jag lider av personlighetsklyvning?

När motivationen till löpning är som minst händer det här:

Mina händer hade ett eget liv då de raskt knappade in mina uppgifter och skickade in en anmälan till Stockholm Marathon 2012. 

Det får bli min 40-års kris. Har aldrig haft någon ålderskris tidigare, så det här får bli min första. Ganska spännande kris.

Hoppas bara att motivationen har infunnit sig till dess.

När det är som bäst!

Idag har jag träningsvärk i låren. Man kan lugnt säga att jag känner av gårdagens backintervaller. Men; tyvärr känner jag även av mitt tidigare löparknä. Därför har jag stretchat, stretchat och åter stretchat knät under dagen för att försöka återställa det lilla som rivits upp. Fungerade ju bra förra svängen då jag hade knäbekymmer fast givetvis under en längre period. Tyvärr har jag inte brytt mig om att stretcha knät sedan bekymret försvann och det är väl det som är det största problemet.
Nåja, hur som helst så kände jag ändå att jag ville försöka mjuka upp mina arma benmuskler idag så jag hakade på mannen när han skulle ut på en mountainbike-tur. Han har varit så otroligt schysst och repat min gamla MTB som inte använts sedan vi fick våra barn. Och se; den blev nästan som ny. Lite rackel med växelsystemet men fullt funktionsduglig!

Vi cyklade en runda på ca 2 mil som till största delen går genom skog, över stenar och rötter. Vid två partier kommer man ut på öppna fält där man behöver cykla på spångar som har rätt breda glipor på sina ställen; det gäller att hålla tungan rätt i mun för att inte styra ned i en sådan och stå på näsan. Av någon märklig anledning så är det som att man dras mot gliporna och man vet att om man bara cyklar fortare så är det lättare att hålla en rak kurs. Men om man fastnar i en glipa när man har hög fart, ja då blir det en rejäl flygtur.

Under tiden vi tog oss fram där över  stock och sten så tänkte jag att det här är livet när det är som bäst.
Ja, det finns ju hundra tillfällen till  - speciellt när det kommer till ens egna barn.
Men att få vara ute i naturen med bästa sällskapet, kanonväder och motion med lagom tufft motstånd - ja kan det då bli så mycket bättre? Jag njöt i fulla drag och jag längtar redan till nästa gång vi ska ut och cykla.

Hojen är från 1996 - still going strong!

Vi behövde inte cykla genom detta, det fanns en bro tack å lov.

Pricken i mitten är min man.

Familjeträning

Har verkligen ballat ut när det gäller min löpträning. Hittar inte gnistan. De gånger jag tar mig ut så tycker jag att det är kul och efteråt tänker jag att nu jädrar, nu är jag på gång. Men sen är det som att den där känslan faller i glömska redan dagen efter och jag får slåss med mina tankar för att vända dem tillrätta och ta mig ut.
Körde ett morgonpass i början av veckan, för att göra något annorlunda. Gick riktigt bra med tanke på att jag inte gillar morgonlöpning. Men å andra sidan blev det bara en 5-km-runda, nog så blygsamt.
Igår packade jag med hela familjen i bilen och åkte upp till elljusspåret. Dottern hade kvällen innan lämnat ett önskemål på att vi skulle springa, så då gäller det att ta tillvara på tillfället.
Vi körde intervaller på 2,6 km-slingan och hon var jätteduktig! Vi sprang varannan lyktstolpe och lunkade i sakta mak däremellan. Till slut så körde hon 3-4 lyktstolpar på raken och lunkade 1, så mammans löparhjärta var så stolt! Efter det körde vi backintervall i slalombacken. Hon orkade 2 varv och jag passade på att köra 3. Mannen och sonen var också med och körde, men inte lika många upprepningar. Sonen axlade uppdraget som vätskekontrollant vilket han gjorde riktigt bra.
På hemvägen hoppade jag av och sprang de sista 4 kilometrarna hem. Jag hade ordentlig känning i höften, så det kanske inte var det bästa valet men jag tog mig hem iallafall.
Totalt blev det ca 8-9 km löpning, även om den blev något varierad.
Min dotter var taggad även efter passets slut och frågade om vi inte kunde springa även på kvällen, men det blev film istället. Men idag är det en ny dag med nya utmaningar!

Brist på motivation

Den senaste tiden har jag haft en rejäl svacka. Egentligen ända sedan Göteborgsvarvet. Funderar en del vad det kan bero på men kommer inte fram till något vettigt. Kanske har det med mina små-krämpor att göra?  Jag är less på att alltid känna att det skaver och gör ont någonstans. Kanske är jag less på att springa själv (kan åtgärdas genom att gå med i någon löparklubb iofs)? Kanske beror det på att jag herr sjukgymnast har gett mig ett träningsschema som enbart består av intervall- och snabbdistanspass? Jag hade sett fram emot en sommar där jag skulle få springa lite hur jag ville; bara mys-springa med andra ord. Men nu blev det inte så och jag känner mig som sagt lite omotiverad. Det är rätt tungt. Häromkvällen bytte jag t o m om, och sedan om igen, för att slutligen dra på mig träningskläderna ytterligare en gång och slutligen bege mig ut. Bestämde mig för att göra något helt annat än vad schemat sa, så jag begav mig ut på ett terrängpass bland rötter och stenar. Förbaskat så kul det var! Förbaskat vad ont jag fick i höften. Men det fick det vara värt för jag fick tillbaka en del av lusten igen och det är det viktigaste.
Igår blev det därför en vilodag där jag och mannen tog med oss barnen på en liten skogsvandring. Vi begav oss mot Piteå till Eliasleden, där en rövare hade sin rövarkula i en liten grotta på 1800-talet. Barnen tyckte att det var jättespännande! Leden gick uppförs över stock och sten och det var varmt, men de traskade på i god takt.
När vi kom fram visade det sig att denna Elias måste ha varit gode tunn i kroppen, för ingången till grottan var rätt så liten. Tur att ingen av oss har en stor lekamen...

Ingången till Eliasgrottan. Man får inte ha en stor kroppshydda.

Ner i grottan bar det och det var bra att vi hade ficklampan med oss för det var becksvart. Vi kunde däremot konstatera att Elias tjuvgömma var tömd på skatter, det enda glitter vi hittade var en tom värmeljusbehållare.

Därefter fortsatte vi vår vandring upp till Larssonsberget där utsikten var jättefin. Vi grillade korv och åt lunch innan färden gick tillbaka ned igen. På hemvägen hade vi t o m turen att hitta blåbär som vi plockade, dottern ville prompt att vi skulle baka blåbärsmuffins när vi kom hem.

Larssonsberget. Kargt, men fin utsikt!

Sonen hade med sig kikaren och rapporterade glatt vad bonden på åkern nedanför hade för sig...

Fick däremot riktigt dåligt i höften när vi gick utför och känning i mitt gamla löparknä. Kan återigen konstatera att kroppen racklar en hel del just nu och besvikelsen var stor under gårdagskvällen.
Idag känns det dock bra i knät, men höften är fortfarande kass. Planen är att ändå springa någon form av intervallpass i eftermiddag.

Sällskap

Idag har vädret varit lite halvgrått  och regnigt vilket resulterade i en del inomhusaktiviteter. Mot kvällen sprack det tunga molntäcket upp och solen kom, det blev en superhärlig kväll. Hela familjen tog sig ut på promenad/cykel/löptur. Hade turen att få med mig min 8-åriga dotter på cykel hela löprundan igenom. Hon pinnade på med sin lilla cykel ivrigt pratandes medan jag hummade till svar - så mycket mer orkade jag inte konversera men det bekom henne som tur var inte.
Jag försökte köra ett snabbdistanspass, men fick vid vissa tillfällen dra ner på takten för att hjälpa henne över vid korsningar eller dirigera henne rätt så att hon inte skulle bli överkörd. Slutade lyckligt iallafall och mamman fick sig en 8-km-runda i 4,40-tempo.
Därefter körde jag ett styrkeprogram för bålen som jag fått av herr sjukgymnast. Målet är att jag ska fixa 5 varv. Ett varv består av 5 övningar med 8-16 upprepningar per övning. Har kämpat på med det där schemat i en dryg vecka. Idag fixade jag det under mycket stånkande, jippieee! Fasiken vad jag kommer bli stark innan sommaren är slut!

På tal om stark, du har väl inte missat att följa coachen i hennes Fotrally-tävling? Jag är så imponerad av hennes pannben, det måste vara fruktansvärt tjockt! Än mer imponerad blir jag när hon står på ett par klackar några timmar senare, redo för partaj när hennes vän ska gifta sig. Det är vad jag kallar pannben!
Grattis till en fin 4:e-plats Mia!