Brist på motivation

Den senaste tiden har jag haft en rejäl svacka. Egentligen ända sedan Göteborgsvarvet. Funderar en del vad det kan bero på men kommer inte fram till något vettigt. Kanske har det med mina små-krämpor att göra?  Jag är less på att alltid känna att det skaver och gör ont någonstans. Kanske är jag less på att springa själv (kan åtgärdas genom att gå med i någon löparklubb iofs)? Kanske beror det på att jag herr sjukgymnast har gett mig ett träningsschema som enbart består av intervall- och snabbdistanspass? Jag hade sett fram emot en sommar där jag skulle få springa lite hur jag ville; bara mys-springa med andra ord. Men nu blev det inte så och jag känner mig som sagt lite omotiverad. Det är rätt tungt. Häromkvällen bytte jag t o m om, och sedan om igen, för att slutligen dra på mig träningskläderna ytterligare en gång och slutligen bege mig ut. Bestämde mig för att göra något helt annat än vad schemat sa, så jag begav mig ut på ett terrängpass bland rötter och stenar. Förbaskat så kul det var! Förbaskat vad ont jag fick i höften. Men det fick det vara värt för jag fick tillbaka en del av lusten igen och det är det viktigaste.
Igår blev det därför en vilodag där jag och mannen tog med oss barnen på en liten skogsvandring. Vi begav oss mot Piteå till Eliasleden, där en rövare hade sin rövarkula i en liten grotta på 1800-talet. Barnen tyckte att det var jättespännande! Leden gick uppförs över stock och sten och det var varmt, men de traskade på i god takt.
När vi kom fram visade det sig att denna Elias måste ha varit gode tunn i kroppen, för ingången till grottan var rätt så liten. Tur att ingen av oss har en stor lekamen...

Ingången till Eliasgrottan. Man får inte ha en stor kroppshydda.

Ner i grottan bar det och det var bra att vi hade ficklampan med oss för det var becksvart. Vi kunde däremot konstatera att Elias tjuvgömma var tömd på skatter, det enda glitter vi hittade var en tom värmeljusbehållare.

Därefter fortsatte vi vår vandring upp till Larssonsberget där utsikten var jättefin. Vi grillade korv och åt lunch innan färden gick tillbaka ned igen. På hemvägen hade vi t o m turen att hitta blåbär som vi plockade, dottern ville prompt att vi skulle baka blåbärsmuffins när vi kom hem.

Larssonsberget. Kargt, men fin utsikt!

Sonen hade med sig kikaren och rapporterade glatt vad bonden på åkern nedanför hade för sig...

Fick däremot riktigt dåligt i höften när vi gick utför och känning i mitt gamla löparknä. Kan återigen konstatera att kroppen racklar en hel del just nu och besvikelsen var stor under gårdagskvällen.
Idag känns det dock bra i knät, men höften är fortfarande kass. Planen är att ändå springa någon form av intervallpass i eftermiddag.