Nåväl. Dagens pass blev ett löppass av det knackigare slaget. Hade mannen som sällskap och planen var att springa en si sådär 5-6 km i lugnt tempo. Väl ute så kändes det rätt bra i kroppen så vi drog upp tempot lite. Och förlängde sträckan när vi ändå var igång. Vad kan man lära sig av det? Jo, att om man (läs jag) har knäbekymmer och det känns bra så kan det väl få vara så några gånger innan man (fortfarande jag) höjer fart och sträcka. För efter ca 5 km kände jag av knät. Stannade och stretchade. Fortsatte igen och det tog bara en liten stund så var det samma visa igen. Stretchelistretch. Försökte springa mer på framfoten. Funkade rätt bra, men kände ändå av ett svagt molande. Promenerade ett kort tag, blev kall och förbannad.
Mannen försökte med peppande tillrop som bara fungerade som bränsle på mitt redan uppretade humör. Började springa igen, höjde farten ordentligt och tänkte att jag skiter i om knät far åt helsefyr. Ökade hela tiden och upptäckte till min förvåning att den molande känslan försvann. Höll hög fart ända hem och knät kändes helt okej! Märkligt!
Har stretchat, duschat och fikat - känner fortfarande ingenting i knät. Kanske är lösningen att köra några snabba tempopass istället för att mala på?
Skramlade ihop 8,8 löpta kilometrar idag. Det tar sig, men är långt ifrån där jag skulle ha behövt vara enligt träningsschemat. Ibland blir det inte riktigt som man vill, men något ska jag antagligen lära mig av det här också.
 |
| Jo, det har blivit ljusare på kvällarna. Ändå har jag en förmåga att ta mig ut för sent så att det ser ut så här när passet är över. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar