Idag var första dagen utan känning när jag vaknade, så därför bestämde jag mig för att dra ut på ett distanspass som skulle landa någonstans kring 8-10 km. Försöker följa mitt träningsschema så gott det går och idag var det just detta som stod på tur.
Passet gick tungt. Jag försökte att distrahera mina tankar genom att räkna hur många blå bilar jag kunde se under de första 4 kilometrarna. Hjälpte bara lite, kroppen och flåset kändes fortfarande tungt. Men när jag hade 3 km kvar hem fick jag en annan löpare i sikte som skulle åt samma håll som jag - och tänk då fick jag verkligen något annat att lägga tankarna på. Tänk vad lite som behövs. Visst, det var fortfarande ansträngt, men jag hade gett mig tusan på att jag skulle ha henne i sikte hela tiden. Nu var hon en bra bit framför mig och jag märkte att jag knappade in på henne rätt hyggligt. Gav henne därför lite extra försprång genom att stanna och fota solen vars strålar knappt orkade sig upp över hustaken i stan - enormt vackert en vinterdag som denna! Sen bar det av för att jaga ikapp.
När vi slutligen nästan var hemma så vek hon av vid bostadsområdet innan mitt och jag kunde nöjt konstatera att jag aldrig hade fått den där extra motivationen om hon inte varit där framför mig och tänt min tävlingsgnista. Så tack du okända tjej för det, du tände mitt jävlar anamma idag och mitt pannben är åtminstone en halv centimeter tjockare.
Och benet då? Jo, det känns fortfarande i det, trots att jag stretchat och kört lite rehabövningar. Men jag tycker nog att det känns lite mindre än det gjorde efter förra löppasset. Det återstår att se hur det känns imorgon.
Dagens pass:
Distans: 8,85 km
Tid: 47,19 min
Medeltempo: 5,20 min/km
 |
| Min stad vid lunchtid, strålarna når knappt över hustaken! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar